Fia kidnappad av Dart Läder

Fia, apornas dotter

Nåra till figurer som är mer eller mindre regelbundet förekommande...

Pyro är en gammal figur som förr hetter Pyromanen. Han är lite bad guy i serien. Han är missbrukare och tjuv och ofta lite jobbig. Trots att han är en streckfigur så är han rätt uttycksfull, jag gillar att rita honom.

Freddan, butiksinnehavaren. Han är ganska elak och lite korkad och har inte hunnit bli så mycket mer ännu. Det finns en storyline dock där Fia har en flirt med Freddan, den följer efter vegan-talibanhistorien, där ju Fia faller i Freddans armar på slutet. Jag fortsatte på det spåret men eftersom jag identifierar mitt förhållande till Soma med Fias och Palles förhållande så märkte jag snabbt hur illa jag tyckte om att berätta den historien, så den har inte blivit klar.

Potatisgrisen, är seriens polis och mest skapad för att jag behövde en sur polis i nåra strippar som handlar om att Palle och Benny spelar musik på gatan.

Vargen har egentligen inget namn. Han blev till i en separat strip som hette "Din chef" och som jag kanske gör om och lägger upp här nån gång men han har helt enkelt rollen som storskurk i serien. Alla riktigt onda roller blir hans och det gör att han har ett lite odefinierat liv. Det anpassas efter tillfället.

Fia är ett porträtt av Soma, min sambo, i alla fall i väldigt hög utsträckning. Inte rättvist, inte identiskt utan naturligtvis en karikatyr, serien ska ju helst va roligare än verkligheten den baseras på. Men det är fler strippar än vad man kan tro som är direkt tagna från saker hon sagt eller gjort, med bara en liten twist. Nåra är faktiskt rakt av, men jag säger inte vilka. Jag bor ihop med en seriefigur, det är rätt coolt!

Tidigare i serien har Fias barn och barnbarn figurerat. Dom stripparna kommer jag väl att göra i fortsättningen oxå men jag kommer nog inte att lägga upp dom här, dom är ändå mest interna familjeskämt. Sen funkar inte serien om den består av en massa mer eller mindre ytliga porträtt på personer i ens omgivning, dom enda från Fias familj som lär bli kvar är hennes mor och hennes son Putte som bär drag av Somas yngsta son Deva, som faktiskt funkar (mest för att jag tycker han blev bra som groda med bockskägg).

Fia kom in rätt sent i serien. Jag menar, jag hade ingen flickvän när jag va tio så Palle hade inte det heller och så höll det på tills jag va 25. Då hade jag levt med Soma i nåra år men inte ritat av henne som seriefigur ännu. Det blev en groda (eller kanske snarare en padda om man ska va petig) eftersom jag tycker grodor är himla söta. Det är Soma oxå så det passade lixom.

Benny har varit med från början men han hette Hoppius till en början eftersom nästan alla mina seriefigurer hade namn som skulle kunnat funka i Asterix (tyckte jag i alla fall). Det va ett... ja, hopplöst namn så får nåra år sen döpte jag om honom. Han är delvis inspirerad av mina vänner, i huvudsak dom manliga och kanske mer av Guffa än av nån annan men han är inget direkt porträtt.

Pirkko är relativt ny även figuren rent visuellt är en av mina tidiga grundtyper. Hon är delvis inspirerad av olika personer (mest kvinnor) jag jobbat med i vården men är inte heller direkt gjord efter en person.

Fyris Fyrén är seriens Gandalf/Merlin/Obiwan men han är mer dement och har mindre koll än nån av dom. Djupare är han kanske även inspirerad av Snusmumriken men nu tar jag stora namn i min mun... Han är alltså Fyrisåns vattenande, världens äldsta nu levande naturväsen och den vise som dom andra kan vända sej till. Han agerar oftast på instinkt. Han är den sista egna grundfigur jag hittat på, började som ett klotter på en tråkig hemkunskapslektion. Jag vet inte vad han är för djur och va dom orange fyrkanterna på hans näsa är för nåt.

Madame Sara, Den Visa Paddan i ån, är ett högre väsen än Fyris Fyrén. Hon regerar nere vid träsken bakom Fyrishov. Hon äter upp dom som är elaka, skyddar dom hon gillar, säger inte så mycket.

Filleråttan, Ruben och Råtto är egentligen figurer som min pappa hittade på när jag va liten (eller om det va min farbror Staffan som hittade på dom och min pappa som fortsatte berätta om dom). Han berättade sagor om dom som ofta va rätt lika det som hände oss just då men lite mer kul och/eller spännande. Om vi åkte till Polen på semester så gjorde dom det med men om vi åkte tåg så åkte dom raket, typ. Jag minns inte en enda av dom historerna, bara att jag gillade dom. Jag hade inte med dom här figurerna i serien förut men efter att min pappa dog ville jag plötsligt ha med dom.

Ja, Filleråttan blev därför ett porträtt av min pappa, kombinerat med drag av Ture Sventon skulle jag säga, vilket jag är säker på att han hade gillat. Ruben och Råtto är hans söner och ännu har jag inte funderat klart kring hur det egentligen är med deras mor, eller ens om dom har samma mamma. Här finns en historia som väntar på att bli till!

Huvudpersonerna i serien... ja, Palle då, hittade jag på nån gång då jag va åtta år. Jag minns var jag satt, jag minns hur jag tänkte, jag minns första sidorna och vilken sorts block han va ritad på (annars minns jag inte så mycket annat i mitt liv). Den bestod av tre små kortstrippar som alla byggde på att han sa och gjorde en sak i första rutan som sen blev nåt annat i andra rutan och att det skulle va själva humorn. Den va väl inte så rolig men den va mycket roligare än nåt annat jag ritat, fast jag gillade inte figuren. Han var för uttänkt för mej då, för lite gjord i ren inspiration.

Men han funkade! Till skillnad från alla mina andra figurer. Min första seriefigur hette Ka. För att ormen i filmen heter det men främst för att det va så kort att skriva. Har väl aldrig egentligen gillat bokstäver. I alla fall, Ka genomlevde äventyr som påminde om Asterix. I alla fall i min fantasi, för serien va ofta för dåligt berättad för att nån skulle kunna fatta den. Nu ska jag väl inte va för hård mot mej själv, jag va väl typ sex år när jag ritade den och faktum är att jag nog ritat obegripligare serier när jag va i tonåren än den.

I alla fall, Palle hade som ung en personlighet som va en blandning av Snobben och Asterix, vilket för övrigt är en kort sammanfattning av mina tidiga influenser. Han va från början ganska elak, ibland skymtar den sidan fram hos honom än idag. Kanske skulle den fram lite mer. Med tiden blev han dock mer och mer ett självporträtt och med tiden ett ganska självgott sådant. Han är inte så uttrycksfull, han ser bäst ut när han bara står och tittar på och ser förvånad eller melankolisk ut. Det gör honom till ett passivt vittne i många strippar. En lite tråkig roll kanske. Får fundera på det där.

Tänkte lägga mina egna mer utförliga kommentarer om serien här bak. Den som är intresserad kan läsa, den som inte ärdet slipper tröska sej igenom det.

I alla fall, rent tekniskt är det alltså tuschteckningar gjorda på akvarellpapper, oftast Arches 300 grams (satiné för dom är bättre att tuscha på). Ibland är det ett tjockare papper från Fabriano, det syns här då skanningarna från dom blir bättre. Jag skissar först rätt på pappret och tuschar ovanpå skissen som jag sen suddar ut (när tuschet torkat, vilket jag ibland trott att det gjort... ), sen får pappret ligga i blöt nån minut eller två och sen färgläggs det efter att ytan torkat. Inget av det jobbet är egentligen vettigt om man ska skanna bilderna sen, för pappret bucklar sej och skannade ser dom väl inte så balla ut, men originalen blir snyggare så här. Allra snyggast är dom precis innan dom torkat, i det skicket får bara jag se dom... ja, lite knäppt. Totalt tar en sida kanske två timmar att göra, utöver tiden som gick åt till att tänka ut det.

Oftast tänker jag ut stripparna i huvet och skissar inte på det stadiet. Det händer att jag skriver ner dialogen och ritar en rutindelning. men jag tycker att idén ska vara tillräckligt tydligt inne i huvet först, annars är den antagligen för dålig rent visuellt. Eftersom det ska läggas på akvarellfärg så gillar jag rena linjer, eller om det är tvärtom, att jag gillar rena linjer och därför tycker jag om att färglägga med akvarellfärg. Dom senare stripparna har fått mer svarta fält av tusch, jag tycker det ser snyggt ut, har lite mer dynamik och funkar även innan färgläggningen.

Serien står och väger lite nu, den är på väg nånstans. Egentligen är jag inte en person som kan leverera roliga strippar, känner mej inte alltid så skojig när jag ritar. Anledningen till att det blir kortare strippar istället för längre berättelser är hjelt enkelt att jag inte orkar hålla intresset uppe för en lång historia. Tio sidor är mycket långt för mej, jag tröttnar och det börjar synas i teckningarna direkt.